Just nu befinner jag mig i samma arbetsställning som Florence Nightingale, nämligen halvsittande i sängen. Jag hostar, hostar och hostar lite till. Med digitala lösningar kan jag jobba det jag orkar och vill, även om det tar längre tid. Jag tvingas också ut av min fyrbente vän Igor, i alla väder, för han har behov som inte anstå. Jag tänker hur viktigt det är för oss människor att få röra på både kropp och knopp. Än viktigare blir det ju äldre jag blir.
Jag är en av alla dem som brukar föreläsa och undervisa om vikten av fysisk aktivitet, sociala relationer, bra mat, god sömn och hjärnjympa. Nu har jag som sagt fått testa det på mig själv. Och då kan jag konstatera ytterligare en viktig komponent – all aktivitet måste vara på riktigt och den måste vara meningsfull.
I den kommande Socialtjänstlagen betonas ett hälsofrämjande och förebyggande arbetssätt. Det är en bra prioritering och den måste följa hela vägen till livets slut. Även om jag har en allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning finns det alltid möjlighet till meningsfullhet. Jag och min hund Igor har gärna en promenadkompis i rullstol eller med rollator. Igor är dessutom bra på att dra och bära så han får ta med matsäcken. Viktiga samtal – med eller utan ord – blir ofta sagda på en sådan tur.
Om vi ska ha ett mer hälsofrämjande arbetssätt med ökade möjligheter till självbestämmande och integritet så behöver den digitala tekniken bli ett verktyg och inte bara en teknisk pryl bland andra. Jag störs av att vi alltför ofta ser digitala lösningar och hälsofrämjande insatser som ett sätt att ”spara” pengar och lösa det demografiska problemet. Då kommer både teknik och insatser snarast leda till högre kostnader i form av meningslöshet eller att tekniken helt enkelt inte används. När rollatorn kom var det nog ingen som tänkte – nu kan vi spara kommunala medel. Nej, den var smart, fyllde ett behov och blev meningsfull. Ja, sedan tror jag nog att det blev en liten besparing. Det kom så att säga på köpet.
Tanken med ett hälsofrämjande arbetssätt lyfts ofta som ett sätt att minska behovet av insatser vilket också är en märklig tanke som kan motverka sitt syfte. För nu måste jag göra alla besvikna. Vi ska nämligen alla dö och dö gör vi inte friska. Så för oss alla statsbyråkrater är det helt enkelt så att när varje barn föds så behöver vi lägga en 80-årsplan för äldreomsorgen. Bra va’? Då har vi tiden på vår sida.
Nu ska jag leva som jag lär. Gå ut med Igor, lösa morgontidningens korsord digitalt, träffa en arbetskamrat på ett digitalt möte och skicka in den här krönikan samt hoppas på att kikhostan snart flyger sin kos.
Jag hissar: Alla goda krafter som ger anhöriga ett bra stöd.
Jag dissar: Det demografiska spöket och kikhosta.