Hon tittar på mig med unga, visa ögon, har en klar blick som tränger rakt in i mitt hjärta. Rösten, tolkar jag som trött och uppgiven. Kanske är jag något färgad. Jag anar vad hon kämpar med i sitt inre. Hon fortsätter sin fundering;
Vart jag än vänder mig är jag inte ”tillräckligt sjuk”. Men jag mår inte bra. Måste jag se till att bli det för att få hjälp?
Medan jag letar efter ord, som på något sätt skulle kunna svara upp på det hon funderar över, kramar jag om henne. Tänker att det är konstigt att detta får fortgå. Så många unga människor jag mött, har blivit bemötta som henne. Så många, som finns nära mig, nära dig. En son, ett syskon, en kusin eller en vän. Så många som alltså bär på ett lidande och dessutom tänker att de måste göra sig sjuka för att få tillgång till stöd.
Jag fann aldrig orden att ärligt svara henne på frågan, men de gav mig kraft att år 2012 starta föreningen Tilia. En ideell organisation som stöttar unga, en plats att ”bara få vara människa” på.
Önskan om ett mellanting kan vara en del av svaret på debatten om ungas psykiska ohälsa, som jag anar i dagsläget inte undgått någon. Många beslutsfattare och debattörer har under åren varit inne på att minska köer på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), som lösning på problemet att många unga mår dåligt. Det innebär att unga först kan få stöd när de blivit sjuka. Missförstå mig rätt, jag vill inget annat än att de som möter och behandlar barn och unga i psykiatrin får resurser att göra sitt jobb. Att de får en struktur att arbeta i som fungerar. Men, borde inte köerna bli kortare och belastningen mindre, om vi också stöttar unga i frågor kring deras hälsa – innan sjukdom hunnit utvecklas.
Det leder mig tillbaka till önskan om en plats att få vara människa på. Vad menas med det?
Förmodligen finns lika många svar som det finns individer, vilket vi bör vara ödmjuka inför. Samtidigt som det finns olika svar för olika individer, finns också mycket som förenar oss. Bortom titlar, utseende, status, etc är ingen ensam om att ibland känna sig ensam – även om vi i vårt individualistiska samhälle blivit experter på att dölja det. Dölja och döva. Allt detta i en kontext av bland annat alarmistiska nyheter som oroar mer än upplyser, fokus på prestation och att bli någon – där vi glömmer att vi faktiskt redan är.
Livet är fyllt av svårigheter, vi behöver därför möjligtvis ytterligare stöd i hur vi kan hantera dessa. Ett sätt att ta sig an svårigheter är tillsammans, bortom förlamande och kravfylld självständighet.
Våra unga, som efterfrågade ett mellanting – var något på spåren redan för över åtta år sedan. Äntligen börjar den förlegade samhällsdebatten följa deras tankar och jag hör mer och mer en koppling till det jag dagligen möter i det offentliga samtalet. Vi måste såklart se till att fylla glappet och hjälpa till innan ohälsa och sjukdom uppstår. Det vi brukar kalla förebygga.
Det hade sparat resurser och mänskligt lidande om vi tidigare hade lyssnat på vad många unga sa redan för flera år sedan. Men än är det inte för sent. Vi kan från och med idag skapa ett samhälle där vi gör det. Därför har vi instiftat en dag i almanackan, som helt enkelt heter ”Dagen för ungas psykiska hälsa” med syfte att uppmärksamma ungas hälsa.
Här kan vi alla vara med och göra skillnad. På beslutsfattarnivå, erkänna behovet av ett mellanting. På individnivå, känner vi nog alla någon som behöver en närvarande person som lyssnar och låter den människa vi har framför oss få sitta på svaren om vad de behöver. De finns där. Det har de i alla fall gjort i de tusentals samtal med unga jag hittills haft.
