Debatten om barn och ungas psykiska hälsa tror jag inte att någon har missat i Sverige. Rapporter om att den psykiska ohälsan ökar bland barn och unga har avlöst varandra och emellanåt kommer studier som ifrågasätter utvecklingen. Allt är som vanligt en fråga om perspektiv.
Det vi vet är att antalet barn och unga som får en psykiatrisk diagnos har ökat kraftigt de senaste 20 åren, liksom förskrivningen av psykofarmaka och ångestdämpande preparat. Skrämmande nog har också självmorden bland unga i åldern 15–24 år ökat med nästan 1 procent per år sedan 1997. Det innebär att i genomsnitt 160 barn och unga dör i självmord varje år, år efter år.
Rickard Bracken
Generalsekreterare, Suicide Zero
Foto: Stina Gullander
Ett hopp i mörkret är att de allra flesta barn uppger att de trivs bra med livet och att allt fler barn och unga i Sverige känner att de kan prata med sina föräldrar om saker som bekymrar dem. Den största förändringen gäller för flickor i åldrarna 11 till 15 år som uppger att kan prata med sin pappa om sina problem. Jämfört med övriga Europa sticker Sverige ut som ett positivt exempel.
Det här är en utveckling som vi på Suicide Zero vill stödja. Vi tror på det vardagliga samtalet. Därför gav vi i våras ut boken Livsviktiga snack som vi skickade hem till alla föräldrar i Sverige med en nioåring hemma. Forskningen pekar nämligen på att barns förmåga att uttrycka hur de mår är en av de viktigaste skyddsfaktorerna som finns i livet.
Läs mer om Suicide Zeros arbete här.
Ändå överraskades vi på Suicide Zero av hur många lärare och medarbete inom elevhälsan som hörde av sig med en önskan att kunna använda Livsviktiga snack i skolans arbete – och detta väcker verkligen hopp. Allt för ofta vill olika aktörer att skolan ska ta större ansvar och lärarna, tyngda av administration och ett brett uppdrag, håller emot. Men när det kommer till att arbeta med frågor om psykisk hälsa i skolan ser vi en annan utveckling. Vi möts av intresse, nyfikenhet och vilja. Kanske stärks utvecklingen eftersom lärarna vet att måendet och förmågan att tillägna sig nya kunskaper hör ihop.
Tillsammans kommer vi att klara detta, vi heter inte Suicide Zero utan anledning och vi vet att det också krävs kraftiga satsningar på det förebyggande arbetet. Men vi kan redan nu arbeta för närmre relationer och en ökad förmåga hos pojkar och flickor, män och kvinnor att prata om livets med- och motgångar. Vi har alla ett ansvar för dessa samtal. De behöver ske hemma runt köksbordet, i skolan och på våra arbetsplatser.
På så sätt främjar vi hälsan och i förlängningen skapar vi en viktig grund för arbetet med att minska självmorden i samhället
