Studie hoppas kunna förbättra uppföljning och minska risk för synförlust hos patienter med våt AMD

Åldersförändringar i gula fläcken (makula-degeneration AMD) är den vanligaste orsaken till kraftig synnedsättning och blindhet hos patienter äldre än 60 år och man beräknar att cirka 25% i åldersgruppen över 75 år har någon form av förändringar i gula fläcken. Ungefär 80% av patienterna har torr AMD där syncellernas funktion långsamt försämras. Tyvärr finns ingen godkänd behandling i Sverige för dessa patienter.

Runt 20% av patienterna utvecklar den våta formen där svullnad samt blödningar orsakar en snabbare synnedsättning. För 20 år sedan var prognosen dyster för patienter med våt AMD då ingen behandling fanns att erbjuda. Idag behandlas dessa patienter med injektioner i ögats glaskropp. Behandlingarna tar bort svullnaden i gula fläcken och gör att sjukdomen bromsas upp och leder även i många fall till en förbättrad syn.

Injektionerna måste upprepas med jämna mellanrum men om inga tecken på svullnad eller blödning finns i gula fläcken glesas behandlingarna ut. Idag avstås behandling då patienten uppnått intervall på fem månader utan aktivitetstecken.

Det är inte ovanligt att den våta förändringen kommer tillbaka och injektioner måste återupptas. Tidigare studier har visat att många patienter som får återfall i våt AMD inte själva märker när sjukdomen blir aktiv igen och de löper därmed risk att få en bestående synnedsättning.

På S:t Eriks Ögonsjukhus pågår en studie för att utvärdera vilka patienter som har en större risk för återfall. Studien är prospektiv och undersöker patienter med våt AMD som har fått injektioner för att behandla svullnad i gula fläcken. Patienterna har avslutat sin behandling efter att sjukdomen varit inaktiv en period.

Vi vet att många patienter kan få svullnad eller blödning i gula fläcken igen, men vi vet inte hur ofta detta händer, när det sker, eller vilka patienter som löper högre risk att drabbas av återfall.

I studien följer vi 220 patienter under tre år efter deras sista injektion. Uppföljningen sker var tredje månad, där vi undersöker patienterna med ögonbottenundersökning, OCT och OCT-angiografi för att upptäcka om det går att hitta några speciella kännetecken som utmärker de patienter som får återfall i studien.

Genom att identifiera dessa högriskpatienter hoppas vi kunna hitta markörer som kan användas för att bättre anpassa uppföljningen av sjukhusets AMD-patienter i framtiden. Förhoppningsvis kan en individualiserad uppföljning förbättra möjligheter att upptäcka återfall i god tid och därmed minska risken för synförlust. Dessutom kan vissa patienter kanske undvika onödiga sjukhusbesök och behandlingar och i stället få uppföljning närmare sitt hem.