När Shahrzad Kiavash tvingas amputera bägge sina underben till följd av svår sepsis faller hon ner i ett mörkt hål – utan framtid eller glädje. Det lämnar henne med två alternativ. Att ta sitt liv eller att skapa ett nytt. Hon väljer det senare. Mot alla odds genomför hon Stockholm Triathlon och tävlar för Sverige i Paratriathlon i Rio.
Shahrzad Kiavash var 28 år och hade avslutat studierna på KTH i Stockholm. Hon hade landat sitt första riktiga jobb och livet lekte. Hon var singel, hängde med vänner, tränade och festade i Stockholmsnatten. Livet skulle börja och hela världen kändes som en möjlighet. En helt vanlig torsdag efter träningen kände hon influensasymptom och hon kallsvettades.
När kroppen går sönder
–När jag kom hem hade jag bröstsmärtor och hjärtklappning. Jag ringde 112 som skickade en ambulans. När de kom fram trodde de att jag hade en panikångestattack eftersom min puls låg på 144. Hög puls är vanligt vid en ångestattack, säger Shahrzad. Rådet var att antingen följa med till psykakuten eller att ha någon hos sig. Hon ringde sin lillebror som kom över. Hon hade svårt att svara på tilltal, men somnade till. När hon vaknade var hon törstig. I köket svimmade hon av. Hennes puls var hög, ansiktet blåaktigt och hon hade hög feber med petekier över kroppen.
Svävar mellan liv och död
På sjukhuset konstaterade läkarna att hon hade meningokocksepsis. En ovanligt aggressiv bakterieinfektion. Hon svävade mellan liv och död och intuberades då hennes lungor höll på att kollapsa. Läkarna berättade att hon hade mindre än en chans på tio att överleva.
–Jag minns att jag gick in och ut ur medvetande och att min familj och mina vänner vakade vid min sida. Efter 13 dagar som nedsövd vaknade jag med en torrhetskänsla i munnen. Jag var sugen på en Pepsi Max, säger hon. För att få tyst på den bakteriella infektionen hade läkarna gett henne antibiotika. Vid en infektion utsöndras även giftiga substanser i blodet vilket ledde till att Shahrzads blodtryck sjönk och orsakade organsvikt.
Jag visste inte vad sepsis var
–När jag låg där förstod jag inte allvaret. Jag tänkte att alla överdrev, säger hon. Idag vet hon att symptomen, såsom feber och frossa påminner om många andra sjukdomar. Varningstecknen kommer plötsligt och ofta inom några timmar. Med den kunskapen skulle saker kanske sett annorlunda ut.
Läkarna tvingas ge upp och amputera benen
–Mina underben hade drabbats hårt av förgiftningen. Hjärnan och alla andra organ hade klarat sig, vilket är ett mirakel, menar hon. Efter flera operationer på benen blir den enda räddningen en amputation. Efter protes-anpassningen tänkte hon att rehabiliteringsprocessen skulle bli enkel. Så blev inte fallet och hennes tidigare liv kändes långt bort. I stället mötte hon helvetet på jorden. Shahrzad försökte ta sitt liv.
Sista droppen
Men lillebror kom på henne. Hon såg hur nedbruten han blev av hennes självmordsförsök. Shahrzad gick sönder på riktigt. Det var droppen och hon bestämde sig för att ge livet en helhjärtad chans. Shahrzad var tvungen att tänka om– något som inte skedde över en natt. Hon skiftade fokuset mot de bra sakerna i livet. När hon var någorlunda bra valde hon att ta upp träningen på gymmet. Där fick hon utlopp för sina sorger, aggressioner och funderingar.
Jag kan, jag är kapabel
–Sepsis tog mina ben, men inte vem jag är, säger Shahrzad. Hennes personliga tränare Kajsa som hon träffade på gymmet såg i stället det som fungerade. Hon gav henne nya övningar, utmaningar och sådde även ett frö – att springa Stockholm Triathlon. Tankar blev till handling. Shahrzad kände en enorm glädje och revansch när hon sprang över mållinjen. Hon hade återvänt och fått revansch mot sepsis. I september nästkommande år 2016 tävlade hon i Paralympics i Rio de Janeiro, och hamnade på en sjundeplats. Självklart upplever hon en enorm sorg över att ha förlorat två ben. Idag har hon byggt upp ett liv som hon vill leva. Nu kan hon bära budskapet vidare som paralympier, föreläsare och styrelsemedlem i Sepsisfonden så att fler människor förstår allvaret kring sepsis – det ska inte behöva drabba någon annan.
