För 35-åriga Caroline Dahlberg, som diagnostiserades med svårbehandlad epilepsi som barn, innebär livet med sjukdomen ett behov av att alltid ligga steget före.
Min epilepsi gör att jag inte får ta körkort och att jag måste planera noga innan jag reser någonstans eftersom jag är mycket känslig för jetlag. Sjukdomen har även påverkat mitt närminne negativt. Eftersom en stor del av min vardag handlar om att förebygga anfall så behöver jag undvika faktorer som kan trigga i gång ett anfall. Om jag varit väldigt aktiv i ett par dagar så behöver jag exempelvis bryta av med en vilodag och jag sover i genomsnitt tio timmar per natt, säger Caroline Dahlberg.
En ”osynlig” sjukdom
Svårbehandlad epilepsi innebär att epilepsin, till skillnad från många lindrigare former av sjukdomen, inte kan kontrolleras helt med läkemedel. Sjukdomen är på många sätt en osynlig sjukdom eftersom det inte finns några tydliga tecken som avslöjar om en person har diagnosen.
–Jag har alltid på mig ett armband med en symbol som visar att jag har epilepsi. Min uppmaning till personer som träffar på en person som de misstänker har fått ett epilepsianfall är att titta om de bär ett armband eller halsband med en epilepsisymbol på sig, eller har ett kort i exempelvis sin plånbok som visar att de har epilepsi, säger Caroline Dahlberg.
Vill du läsa mer om Svenska Epilepsiförbundet eller bli medlem? Besök epilepsi.se. Kontakta [email protected] om du undrar något.
