Jag vaknar på morgonen och tittar mig i spegeln. Vid första anblick hajar jag till – vem är det där? Jag är 22 veckor gravid men har fortfarande inte helt vant mig vid mina nya former.
Min mage är stor och spänner i fram, mina lår går ihop när jag går, mina bröst är tre storlekar större än vanligt och jag har rundare höfter, rumpa och armar. Min kropp har verkligen förändrats, men… Fan vad jag är snygg! Får man säga det, bara sådär? Att man tycker om sig själv? Det är främmande, att skamlöst prata positivt om sig själv. Låter ganska kaxigt. Men det är ju sant! Jag känner mig vacker. Kraftfull. Stark.
”Uppskattar varje kilo”
Att vara gravid är inte alls som jag hade föreställt mig men har hittills varit både annorlunda och bättre än vad jag trodde på så många sätt. En av de första stora förändringarna jag kände var att jag sakta men säkert, för varje kilo som lagdes till på vågen, började tycka mer och mer om min kropp. Jag får många frågor om hur jag anpassar mig till min viktuppgång och mitt svar är alltid detsamma: jag uppskattar varje kilo! Men vi lär oss från sån ung ålder att kroppen är något att tampas med – inte att tycka om – så den här känslan är ny för mig.
Jag hade inget där än men ville inte vara sist i gänget
Jag minns när jag gick i sjuan och mina kompisar började få bröst och jag stoppade kuddar i BH:n och drog åt banden tills jag fick röda märken över skuldrorna. Jag hade inget där än men ville inte vara sist i gänget. I åttan sa någon till mig att jag skulle ”passa mig för att inte äta för mycket efterrätt” och jag började förstå att det som räknas är att vara smal. Mina tonår var kantade av en känsla av att inte räcka till.
Känna sig nära kroppen
Den första gången jag lyckades finna en riktig uppskattning för min kropp var när jag fann yoga och meditation som nittonåring. Det var meditationen som gav mig en plats att stänga av den där elaka rösten i huvudet som varje dag sa att jag inte var bra nog, och tack vare yogan har jag det senaste årtiondet känt mig nära kroppen och lärt mig att lyssna till vad den behöver.
Det är inte förrän nu när jag är gravid som jag inser hur många villkor jag faktiskt satt på min kropp!
Men det är inte förrän nu när jag är gravid som jag inser hur många villkor jag faktiskt satt på min kropp! Jag älskar kroppen – men speciellt efter att jag har yogat eller rört på mig. Jag är tacksam för kroppen – efter en stunds meditation när jag lugnat hjärnan.
Men en kravlös kärlek som bara finns där när jag vaknar och stannar tills jag går och lägger mig? Det har jag aldrig känt förut. Det är först nu med en bebis i magen som jag till fullo förstår vilket mirakel den är. Det låter klyschigt men vet ni vad det innebär att skapa en människa från noll? Kroppen är magisk! Jag skriver detta och känner samtidigt min lilla flicka sparka till. Hon håller med.
”Fan vad jag är snygg”
Frågan är: varför har det varit så svårt för mig att känna denna uppskattning förut? Och hur länge kommer känslan att stanna? Jag vill hålla fast vid den här nya kärleken till min kropp. Jag vill älska kroppen inte bara när den är ”bra” eller för att den passar in i mina egna ramar av förväntningar, men genom varje bristning, cellulit och rynka.
Jag vill hålla fast vid den här nya kärleken till min kropp
Jag vill att min dotter ska födas in i en värld där det normala är att tycka om kroppen, och där hon kanske till och med har en mamma som kan säga ”fan vad jag är snygg” utan att oroa sig för om det låter kaxigt.
Förhoppningsvis är vi på god väg.
