Under pandemin sökte betydligt färre personer med hjärt- och lungsjukdom livsviktig vård. Minskad social kontakt och fysisk aktivitet gjorde också att deras liv förändrades drastiskt.
Under pandemin har väldigt många människor med hjärt-och lungsjukdom avstått vård och varken besökt läkare eller gått på uppföljningssamtal. Kosten har försämrats, stillasittandet ökat och det sociala har blivit eftersatt. Eftersom rehabiliteringen har haft stora brister så har även behandlingen blivit lidande och diagnostiseringen sackat efter.
– En av fem personer har känt sig mer ensamma och det har haft stora konsekvenser för våra målgrupper. De fick inte vården de behövde på grund av omprioriteringar som var en direkt konsekvens av coronapandemin, säger Christine Cars Ingels, generalsekreterare på Riksförbundet HjärtLung.
En digital verksamhet
Riksförbundet HjärtLung har jobbat mycket med att möta sina medlemmars behov under pandemin. Mycket på grund av medlemmarnas digitala närvaro.
– Eftersom så många drabbades av ensamhet, så startade vi en verksamhet där vi har nått fram till många medlemmar digitalt. Vi kunde erbjuda gympa, föreläsningar, medicinsk yoga och mötesplatser för att prata om hur man kan hantera sitt liv under isolering, säger Christine Cars Ingels.
Större engagemang från medlemmarna
När vi äntligen har gått in i en ny fas och restriktionerna har släppt, så öppnar Sverige nu upp flera lokala verksamheter.
– Förutom livsstilsaktiviteterna som vi erbjuder, så märker jag att medlemmarna nu kavlar upp ärmarna för att bidra till att förbättra vården efter pandemin, säger Christine Cars Ingels.
Riksförbundet HjärtLung märker även att deras medlemmar vill vara aktiva medskapare till en bättre vård. Både på det personliga planet och på ett samhällsplan.
– Vi har jobbat i så många år för att vården ska bli mer personcentrerad. Vården använder sig för lite av patienten som resurs. Hade dialogen varit närmare, så skulle patienterna kunnat vara mer delaktiga i att sätta upp personliga mål och vara medskapare till sin egen vård. Alla behöver olika typer av stöd och därför kan vi inte ta för givet att alla patienter med samma diagnos ska behandlas likadant, avslutar Christine.
