Jag har varit barnkär längre än jag har levt med typ 1 diabetes. Jag lekte gärna med mina yngre kusiner, har suttit barnvakt närhelst jag har kunnat, och är ofta först med att hälsa på nyfödda bebisar När jag fick min kroniska diagnos vid femton års ålder var det en av mina första tankar – kommer jag kunna få barn i framtiden?
Oron över vad en graviditet skulle innebära har följt mig under många år. Det har funnits stunder då jag har tänkt att diabetesen i sig är tillräckligt jobbig, kanske skulle jag inte orka med att försvåra det med en graviditet?
Den förberedande tiden
Men jag ville ha barn, och när barnlängtan var som starkast tog jag kontakt med mitt diabetesteam. Jag ville veta ALLT. Jag ville ha tydliga riktlinjer för vad som skulle förväntas av mig, siffror på risker och känna till vårdrutinerna. Efter det började jag förbereda mig. Det innebar främst att jag la betydligt mer tid på min typ 1 diabetes; många timmar varje dag. Jag kollade blodsockerkurvan i CGM:en oftare, gav fler korrektionsdoser, räknade kolhydraterna nogrannare, räknade ut och om kvoterna… Under dessa månader var målet att få ned mitt HbA1c så nära ett “friskt” värde som möjligt, för att ge kroppen de bästa tänkbara oddsen. Och när jag lyckligt fick upp ett plus på stickan – ja, då började det riktiga jobbet.
Någon form av personligt rekord
Jag har flera kroniska sjukdomar, så många besök på sjukhus och täta kontroller är inget nytt för mig. Men under min graviditet slog jag ändå någon form av personligt rekord. Det var CGM-avstämningar, ultraljud, magmätningar, urinprover och HbA1c’n. Ett privilegium och en trygghet såklart – men det fanns stunder då min växande mage kändes som ytterligare en diagnos, inte ett mirakulöst litet liv. Vissa dagar var jag tacksam, glad och njöt i fulla drag av att min kropp skapade ett litet liv. Andra dagar kämpade jag med blodsockret som studsade mer än önskvärt. Jag kämpade med insulindoser som ändrade sig dagligen. Jag kämpade mot tankar om misslyckande. Jag kämpade med handmjölkning för att förbereda mig för att bebisen nog skulle födas med lågt blodsocker – och då må bäst av att få av min mjölk direkt. Och till slut kämpade jag mig igenom en förlossning.
Det var verkligen nio månader av kämpande – det ordvalet vågar jag stå bakom. Men det var nio månader som jag kan se tillbaka på med stolthet över min kropp och knopp.
Nio månader som är ett bevis på hur tekniken och forskningen går framåt. Nio månader som är ett bevis på att det GÅR. Nio månader som gav mig det mest värdefulla jag har. Nio månader som jag aldrig skulle ångra. Varje gång min dotter ler mot mig påminns jag om att det var värt det. Tusen gånger om. Så om du som läser detta också går med tankar om barn- ta tag i det. Fråga vården. Läs på. Lär dig. Det är ingen omöjlighet, men det kan komma att bli en kamp. Det kan kännas tufft. Men med rätt verktyg i ryggsäcken kommer du klara av det. Och det kommer vara värt det. Tusen gånger om.
