”Vi dör bara en gång och då är det viktigt att det blir så bra som möjligt.” Så uttrycker sig forskaren Helene Åvik Persson i Dagens Nyheters serie Döden och vi som publicerades i februari. Hennes studier visar att omsorgspersonalen inte alltid klarar att tolka tidiga tecken på att döden närmar sig. Däremot är de sena tecknen, som att personen slutar äta och dricka och sover mer, väl kända.
Tidiga tecken kan ofta visa sig flera månader i förväg. Det kan handla om ett minskat socialt intresse, ökad irritation, att inte längre uppskatta aktiviteter som man tidigare tyckt om och en tendens att skärma av sig från omgivningen.
Vad har man då att vinna på att ha medarbetare som är duktiga på att tolka tidiga tecken på rätt sätt?
När man betänker att många äldre är deprimerade – enligt vissa uppgifter lider minst varannan boende på SÄBO av en depression – förstår man också komplexiteten och utmaningen i omsorgspersonalens arbete.
Depressionens kännetecken är nämligen snarlika. Nedstämdhet visar sig ofta i just brist på intresse för omgivningen, minskad matlust och att inte längre uppskatta det man tidigare blev glad av. Det kan visa sig i ökat eller minskat sömnbehov och ökad oro. Hos en äldre person kan sjukdomsförloppet också vara mindre tydligt och mer utdraget än hos en yngre.
Den personal som fått utbildning kring livets slutskede blir skickligare på att se de subtila signalerna och dra rätt slutsats. Helene Åvik Perssons studier visar att även en kort utbildning på några timmar gör stor skillnad. Förmågan att tolka tecknen, ge stöd och symtomlindring ökar. Bemötandet påverkas också positivt.
Den som möter en människa som närmar sig döden ändrar helt enkelt sitt förhållningssätt. Acceptansen och toleransen ökar och stödet som sätts in får en annan riktning. Istället för stimulans kanske ett lugnt lyssnande blir viktigare. Försöken att aktivera kanske ersätts av taktil beröring, mjuk musik eller tyst närvaro.
Även de anhöriga behöver tas med i vad som är på väg att hända. Här är en erfaren och kunnig personal helt avgörande. Ett barn eller en partner till den som närmar sig döden har sällan tidigare erfarenhet av att vistas i dödens närhet. Att då få adekvat information om vad som är på gång kan vara skillnaden mellan att orka vara närvarande eller att fly fältet. Att ha fått vara med till slutet vet vi kan vara en stor hjälp när sorgearbetet väl tar vid. Och för den som dör är ett lugnt och värdigt slut den sista stora gåvan.
