Mia Skoglund är positiviteten personifierad trots att hon lider av sjukdomen PAH, pulmonell arteriell hypertension. Trots sjukdom och livets andra tråkigheter väljer hon att se livet från den ljusa sidan.
Mias sjukdomsresa startade för tre år sedan då hon sökte hjälp på vårdcentralen för andfåddhet och trötthet. Hon sökte hjälp två gånger men skickades bägge gångerna hem utan någon förklaring på hennes symptom. En natt vaknade hon av att hon inte kunde få luft. Mia kände hur vätska kom upp ur hennes lungor. Bredvid henne låg hennes sovande make.
– Han sov så gott! Jag bestämde mig därför att ta bilen och själv köra in till akutmottagningen, säger Mia småskrattandes åt minnet.
Pådrag på akuten
När Mia kom in hade hon både hjärt-och lungsvikt. Hon mötte en specialistkardiolog som fort märkte att något var galet. Efter det följde många undersökningar och provtagningar. Efter en månad fick hon diagnosen PAH, pulmonell arteriell hypertension, vilket innebär att Mias lungors blodkärl blivit för trånga. Följden blir att blodtrycket i lungorna blir onormalt högt, eftersom samma volym blod försöker pressa sig fram genom allt trängre kärl. Hjärtat måste då arbeta hårdare och på sikt tar det skada. Samtidigt som Mia hamnade på sjukhuset var Sverige mitt uppe i pandemin, vilket innebar att hon inte fick ha några besökare. Hon var ensam med sin diagnos och tankarna kring livet.
En resa med mediciner
– Det tog ett och ett halvt år innan jag hamnade i en bra medicinering. Vissa dagar tänkte jag inte alls på sjukdomen, andra dagar hann den i kapp mig, säger Mia.
Hennes räddning är att hon alltid tränat och tävlat med sin labrador. Hon har vunnit fler än tjugoen rosetter trots att hennes PAH gjort att hjärtat är påverkat och gör så att hon flåsar. När Mia var arton år fick hon en sjukdom på levern vilket sedan gjorde att hon fick PAH senare i livet. Just nu går hon på utredning om hon kan transplanteras och få en frisk lever. Får hon den så blir hon också av med sin sjukdom eller åtminstone lindras hennes PAH.
Livet är för kort för att gräva ner sig
– Jag är en positiv människa som inte gräver ner mig. Jag tar en dag i sänder. Vissa dagar är jag sämre, och då får jag ta det lugnare. Jag har alltid velat klara mig själv, utan hjälp, berättar Mia. För att genomföra tävlingarna tillsammans med hennes hund kräver det att hon alltid vet vart det finns en toalett. Hon tar 15 olika mediciner varav en är urindrivande. Mias önskan är att det skulle finnas mer kunskap på vårdcentralerna, men även hos endokrinologerna. En läkare berättade att det var en dödlig sjukdom. Hon grät i två veckor. Sedan ringde hon Sahlgrenska som sa att hon kunde leva med PAH i tjugotvå år med rätt behandling. Hennes högsta önskan är att fler förstår vad diagnosen handlar om. Drabbas man så försök vara aktiv och ge aldrig upp för det finns alltid ljusglimtar, avslutar hon.
